Alla inlägg den 22 augusti 2011

Av Niclas Bernhardsson - 22 augusti 2011 08:37

Kalle böjde sig ned och började snöra på sig sina skor. Han skulle snart fylla 36 år och hade väl börjat med löpningen för att hålla nere sin vikt. Det var nu nästan 5 år sedan och arbetskamraterna hade fått honom att ställa upp i det lokala stadsloppet. Det hade gett mersmak och nu hade han ställt upp 4 år på raken men det var allt svårare att motivera sig. För Kalle var löpningen en ensamsport och visst hade han hört om den nya löparklubben, enklaresport Running Club, som hade startat i kommunen. Men han förstod inte vitsen med att träna i grupp och anpassa sig hela tiden. Gunnar, en löpare Kalle kände, hade dock gått med och var lyrisk. Han berättade om hur otroligt kul det var att springa i grupp och vilken gemenskap man kände. Men Kalle var skeptisk. Det var han nog av naturen och det här med löpning. Det hade han nog bestämt sig för att det var just en ensamsport. Gruppträning? Vad sjutton skall det vara bra för. Man springer väl inte lättare för det, tänkte han. Men Gunnar, som han litade på, tyckte ju att det var så otroligt. Man kanske.. Ja, man kanske ändå kunde springa i närheten och se vad de håller på med, tänkte Kalle.

Och visst var det idag, klockan 19:00, som de hade klubbträning. Det var ju precis nu och det var nog bara 5 minuters jogg bort till löparbanorna. Kalle kunde inte hålla sig ifrån tanken utan började jogga bortåt. Men han hade nog inte riktigt erkänt för sig själv att han var nyfiken utan intalade sig själv att han ville springa åt det hållet. Nu, igenom några buskar, kunde han se att det var ett ganska stort gäng. Usch, det verkade läskigt. Det var ju säkert 20 stycken personer på banan och de sprang ganska långsamt och tillsammans. Kalle saktade ned sina steg. Nyfikenheten tog över. Han kunde säkert springa på cykelvägarna runt om. Bara för att hålla lite utkik. Nu ropade någon tjej. Men Kalle kunde inte se henne. Det verkade vara någon eftersläntare. Det verkade som hon var ny i klubben och Kalle tyckte sig höra att de hälsade henne välkommen och nu kunde han se henne. En rätt ung tjej och nu började han betrakta deltagarna lite mer. Det verkade vara av alla olika åldrar. Det var några äldre herrar, säkert över 60 år och så verkade det vara väldigt varierat. Som Gunnar hade berättat så var det 2 medelålders herrar som hade startat klubben och den ena ägde dessutom ett sportföretag som kunde gå in och sponsra lite. Och nu, på kort tid, så hade klubben vuxit ganska kraftigt. Kalle kände förstås igen Gunnar, som sprang i några korta tights. Det var först otänkbart för Kalle men när han väl själv börjat springa i tights så var det så skönt så han hade fortsatt att göra det. Visserligen, i början, så tog han bara på sig sina tights inför joggingturerna tidigt på morgonen och sent på kvällen. Men nu, i år, så hade han t.o.m haft på sig dem på det lokala stadsloppet och inte hade folk tittat konstigt på honom för det.  Det var ju så många andra som också hade tights. Tankarna flöt runt hos Kalle och utan att tänka så mycket på det så hade han råkat komma in på cykelvägen som leder rätt in mot löparbanorna och nu ropade Gunnar! -Så du bestämde dig till slut, Kalle! Kalle blev lite paff och ropade tillbaka att han bara skulle springa lite på banorna och frågade om det var okey. -Ja, absolut, svarade mannen, som verkade vara ledaren. Nu låg hela gruppen på backen och stretchade. Det var ju inte så jobbigt hittills, tänkte Kalle. Men han förmodade att det skulle bli mera. Gruppen hade sprungit ca. 4-5 varv på banan i lugn takt och några hade sprungit på lite på de sista varven. Och nu låg alla och stretchade. Det var säkert något bra i att börja försiktigt. Det hade han ju läst om. Kalle kunde nu studera träningen på mycket närmare håll och han insåg själv att han varit väldigt nyfiken. Nu samlade alla ihop sig och ledaren körde igång något som han själv kallade för löpskolning. Det var låg skipping och sen var det hög skipping. Det sista kände Kalle igen som höga knäuppdragningar. Och sen var det alla möjliga saker och ledaren kallade dem för både tennsoldaten och travaren. Några av övningarna gick det inte att höra då Kalle var för långt bort. Kalle fortsatte att springa och var väl lite trött. Kanske tog han i lite mer då det var mer folk runtomkring. Efter mellan kanske 10 och 15 minuter så hade gruppen slutat med sin "löpskolning" och nu hörde Kalle att det skulle bli intervaller. Det hade han också läst om, i någon löpartidning. Det verkade vara någon mirakelmedicin. För det gjorde visst alla proffs. Och nu blev det en helt annan fart hos vissa. Ett par stycken drog iväg i en jäkla fart och Kalle hajade till. Hela gruppen springer på ganska fort men i olika farter. 2 personer är i särklass men bakom dem så bildas det flera grupper och det finns även några som inte håller så hög fart. Nu började det bli intressant och Kalle kan inte dölja sin nyfikenhet men alla verkar upptagna med sina intervaller. Och det ropas saker som "fram med höften" och "slappna av i axlarna"!

Men efter bara ett varv så saktas farten ned betydligt och nu joggas det väldigt sakta. Och det bara i 200 meter, märker Kalle. Och sen är det en jäkla fart igen. Och det hejas och peppas för fullt. Kalle kan inte undgå att bli imponerad av den synen han ser och den gläde och entusism han känner av från deltagarna. Helt plötsligt så ropar Gunnar "Häng på!" Och Kalle tvekar lite men känner att han kan ju lika gärna låtsas som om det var det här han hade tänkt. Ledaren stannar till och frågar lite om vad han hade för tid på stadsloppet och förklarar vad tanken med intervallerna är. Han pekar mot en grupp och att det bara är för Kalle att hoppa in i den gruppen för uppvärmd var han ju redan. Och skulle det bli för jobbigt så är det bara att sänka farten. Men han hade ju sagt till ledaren att han inte var så van vid intervaller så för många fick det inte bli.

Känslan var obeskrivlig! Det var så häftigt att springa i grupp och man ville verkligen inte släppa kontakten och inte var det jobbigt att ta i längre. Det var som om man istället fick tänka på att inte springa för fort. Kalle sprang med ett leende på läpparna och det här var ju inte vad han hade tänkt då han startade sin joggingrunda. Då det joggades sakta så fick Kalle höra lite mer om klubben och vad det var för syfte med de olika passen. Som det var nu så körde de hårt i 400 meter och sen joggades det sakta i 200 meter och då blev det lite småprat, när de hade hämtat andan. Efter 4 intervaller så blev det en Set-vila som var dubbelt så lång. Då fick han höra ännu mer. Det bestämdes att han skulle nöja sig med 2 Set. Och det fanns även fler som var ganska nya och också nöjde sig med detsamma. Så då hade Kalle en del att prata med även på nedjoggen och man hejade samtidigt fram dem som körde flera Set. Trots att det skiljde en hel del mellan de snabbare och de långsammare löparna så fanns en otrolig samhörighet, i klubben. Efter så blev det lite stretch och när ledaren för enklaresport Running Club frågade Kalle om han ville vara med så svarade Kalle direkt ja. - Det var skitskojigt det här. Precis vad jag behövde, sade Kalle. Det visade sig att det hade blivit alltmer motigt på slutet. Alltför många gånger så hade han ställt in träningen på grund av vädret och allt oftare kom något annat i vägen. Och vad roligt att hitta flera som har samma intresse.

För Kalle så var det här början på något nytt. Kalle hade hittat hem.

ANNONS

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10 11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22 23 24 25 26 27
28
29
30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se