Efter att ha varit uppe i Södertälje och shoppat lite till Tims födelsedag, förresten den dyraste födelsedagen - pust, så skulle vi bara åka hem och fastnade förstås i den värsta kön jag har varit med om. Vi fick stå still på motorvägen i ca. 1,5 h! Det var ju den där olyckan precis utanför Vagnhärad. Det läskiga var att det var många, däribland jag, som inte förstod hur halt det var. Det såg rätt torrt ut på vägen men skenet kan bedra.

Hursomhelst så var uppladdningen kanske inte den allra bästa men med de helt oanvända Ice-bugsen, fast jag fick dem för över ett år sedan, så kändes det inspirerande och jag var vid gott mod från början. Skorna kändes lite stela men det gick bra att springa men se fort vi sprang uppför en brant backe så började jag känna av att fötterna gav upp. De blir liksom sladdriga och det i kombination med lika sladdrigt underlag gjorde att det inte dröjde länge förrens jag fick ge upp. Eller förresten! Jag kämpade mig fram i 25 minuter och det fick bli lite fartlek då jag springer ikapp Ullis och sen får jag stå still och låta blodet komma tillbaka till fötterna igen.

Trist! Men ett löppass är bättre än ingenting!