Jag har tyvärr inte sett något av årets Tour de France men jag hann iaf se dagens sammandrag och fy f-n vilket sträcka! Vilken spänning och vilken bana. Man blir rädd av att bara titta och tänk då på kameramannen som fastspänd står upp baktill på en motorcykel som hänger med tokarna nedför de värsta bergen! En stackars cyklist missbedömde en kurva och det var precis att han fick stopp på sig själv nedför branten. En åskådare var tvungen att hjälpa till då cykelskorna inte gav tillräckligt med fäste!

Vilka vyer, man njöt och blev skräckslagen på samma gång!

Kul med bröderna Schleck som hade ett härligt oberört minspel fastän de kämpade som värst!

Igår var jag ju och fick behandling hos en sjukgymnast vilket gjorde att jag blev rejält trött igår. Hon tyckte även att jag skulle ha ett handledstöd på natten för att avlasta en nerv då jag antagligen sover lite konstigt på armen på natten och det har jag ju lite svårt att säga emot... Jag har ju ingen aning om hur jag sover! Hursomhelst så tyckte jag att jag initialt spände emot lite grand då det trycker lite runt handleden av att bara ha skyddet. Men det kanske hjälper.

Hursomhelst så tänkte Ullis och jag springa en sväng på förmiddagen och jag var fortfarande grymt seg och det var med små steg jag trippade iväg. Jag ställde mig även på vågen innan och den visade på hela 92,8 kg! Fast den fick lite spel precis innan jag gick upp och antagligen så visade den lite för mycket. Jag var rätt säker på att den skulle stå på runt 90 kg och efter passet så kollade jag igen och då visade den 89,8 eller något men då har man ju ändå svettas lite. Ja ja, det är bara att kämpa på. Just nu så handlar det mest om att få igång lite träning igen så får vikten komma i andra hand.

Men till passet då! Det började trögt och inte blev det bättre, jag fick stanna flera gånger och gå! Hm, det kändes som om fötterna inte orkade ett dugg och när dessutom ländryggen började visa kramptendenser så vek jag ned mig direkt. Det blev lite för mycket kaka på kaka, liksom. Så jag fick stanna runt 4-5 gånger och stanna och sedan gå lite grand. Men efter ca. 5 km så började jag att kunna springa lite bättre och efter det så stannade jag inte en endaste gång och rätt som det var, typ efter ytterligare 1,5-2 km, så lossnade det ganska ordentligt och farten ökades vilket Ullis märkte bestämt. Men hon lade sig strax bakom och jag hörde att bägges andhämtning ökade. Det blev en klar tempoökning men med sjukgymnastens råd i huvudet att om jag överhuvudtaget skulle springa i början så skulle det vara med små steg. Jag tyckte att jag lydde rådet men det gick ändå rätt fort. Sen när vi närmade oss sista backen så började jag att tappa farten då det blev klart jobbigare och då det sedan gick nedåt så vågade jag inte släppa ut steget vilket gjorde att Ullis klart drog ifrån.

Totalt sett så var det nog ett av våra långsammaste pass någonsin men helt okey fart då det blev en tempoökning. Jag tror det tog hela timmen och ett par, tre  minuter på den 9,6 kilometer långa rundan.

Mot kvällen så har jag fått rejält ont i vänster höft men rätt svårt att lokalisera smärtan. Lite konstigt! Det hugger till ordentligt men ändå kan jag inte hitta stället som det gör ont i.