Så var det då dags för den årliga fotbollscupen i Enköping som heter GloBallCup. Det är ett initiativrikt och behjärtansvärt projekt där målet är att samla in pengar för att röja landminor. Alltför många civila blir lemlästade eller i värsta fall dör av de där idiotiska bomberna.

Hursomhelst så tog vi oss i gemensam, iaf var tanken det, kolonn upp till Enköping och vårat ekipage bestämde väl takten eftersom vi hade husvagn. Nåväl, det var en familj till som hade husvagn med. Men strax efter Södertälje så drar några iväg och det var helt rätt tyckte jag. Vi hittade ju och det gjorde ju inget att vi kom lite efter. Det lustiga var att de kom bakom en stor lastbil och tjänade inte så mycket tid.

Vi stannade vid Mc Donalds i Enköping och förstås även vid godisaffären som ligger ett stenkast därifrån. Efter det så lämnade vi av ungarna och checkade in på campingen. Så var det dags att få upp förtältet men med kolfiberstänger så går det ganska smidigt och Tim spikade ned pinnar. Efter det så var det inte så mycket tid kvar innan invigningen men vi hann ändå ta en kopp kaffe hos den andra husvagnsfamiljen. Förra året så trodde vi att invigningen var på torget och fick sedan rusa till hamnområdet. I år så gick vi till hamnområdet och får sedan i sista stund reda på att det är bortåt torget och faktiskt en liten bit därifrån. Nu fick vi gå i rask takt och vi missade ändå början på invigningen. Men då vi stod i hamnområdet som, helgen till ära, hade förvandlats till festivalområdet, så ser jag en gigantisk jättekarusell i form av en stor centrifug typ med en diameter på ca. 35-40 meter. Jisses vad hög och hur fort snurrar den? Jag fick ett jättesug på att prova samtidigt som rädslan var större. Jag bestämde mig iaf att om tränaren i Felix lag senare vågade så hänger jag med. Ullis bara skakade på huvudet och verkade inte tro sina öron! Hon tyckte att det var idiotiskt att prova något som man ställer upp provisoriskt på en tillfällig festival och jag höll med henne.

Hursomhelst så kommer vi lite för sent till invigningen men vi hittar ändå vara barn rätt snabbt i röran och går till en rätt bra plats för att titta. Det är lite tal och information samt artister som uppträder. Bland annat så är det ett gäng duktiga barn, Elin Lanto och Lasse Åberg. Och så förstås även en minröjare i full mundering som fick publiken att applådera. Elin sjöng "Money money" som alltid är bra och ville sen promota sin nya skiva med en låt som inte alls höll samma klass. Även Lasse Åberg promotade, dock lite mer försiktigt, sina nya projekt.

Sen gick vi gemensamt mot festivalområdet och jag pratade lite med tränaren om den där gigantiska "centrifugen" som kallades för Booster. Han såg inte sådär jättesugen ut och förklarade att han var lite feg ändå. Och väl på plats så ser man att nu var det definitivt nej! Dock så ville lagets unga kvinnliga hjälptränare åka och eftersom en annan ville åka så tänkte inte jag banga. Vi går bort och betalar och jag fick min start sponsrad t.o.m.  Strax därefter så kommer en liten kille i laget som också vill åka med. Jag inser ju att jag kommer att få vara själv på min sida då det bara är två platser på varje sida. Får jag tag i en bild så lägger jag ut den senare. Jag frågar lite försiktigt vem han vill åka med och han svarar till min förtjusning "Niclas". När vi spänner fast oss så känner jag att jag nog är lite kissnödig men efter den sista justeringen så finns det knappt luft att andas och än mindre åt att vara kissnödig. Pust! Sen börjar man åka uppåt och uppåt samt... uppåt! Jisses! F-n vad högt upp man var! Det var helt sjukt! Sen börjar det att ta fart och vi börjar att åka uppifrån och ned liksom och jag gör tummen upp till laget och föräldrarna som står nedanför. Jag tror att de hinner se det men det går ruggigt fort. Ibland så snurras man runt så man åker med huvudet nedåt och det är äckligt häftigt! Jag får lite dödsångest och undrar om den här maskinen verkligen håller för +90 kg! :-) Lite skak här och där! Det går så fort så man inser ju att om något går sönder så är det liksom kört! Men det går ändå inte att komma ifrån den häftiga känslan, den är enorm. Efter det så byter den färdriktning och man får all vind framifrån vilket gör att ögonen tåras och smetas ut över ansiktet. Det är bara hoppas att insekterna inte vill göra mig sällskap. Nu känns det lite mer läskigt då man ser hela fältet nedanför och kommer med en sjujäkla hastighet mot det. Och för att inte tala om botten på maskinen!

Så tar då åkturen slut och publiken hejar. Vi tre som åkte är saliga och Ullis började tröttna på mitt tjat mot kvällen.

Jag är grymt nöjd att jag vågade, det trodde jag inte till en början.

Sen väntade sängen för både vuxna och barn. Imorgon så började själva Cupen!